Planeringen...

...för dagen kunde inte fullföljas.

Vädret sätter stopp, tanken var att vi skulle elda och grilla hamburgare utomhus men just nu toksnöar det och blåser rätt ordentligt så vi skrotade de planerna. Istället blir det att städa huset... jippie eller nåt...

Har hunnit med att morgonträna innan frukost idag, tog en liten munsbit och en skvätt kaffe och tog en tur till gymmet. Tanken var att springa på löpbandet ca. 30-40 min, men efter 2,5km sa benen ifrån och jag har lärt mig något nytt, försök inte springa dagen efter ett tungt styrkepass, får springa dagen innan nästa gång istället. Det blev alltså 2,5km jogg och ca. 30 minuter yoga istället här på morgonkvisten.

Kom hem till dukat frukostbord med massa mumsigt, grillad karr'e, kokt ägg, chiliost och gott kaffe. Maken hade gjort frökex dessutom, som tyvärr inte hann bli färdiga till frullen, men som vi kan njuta av till kvällen istället.

Ett annat göromål för dagen som är lite mindre kul är att vi ska byta tupp. Boris ska få flyga till tupphimlen och istället kommer Kalle att flytta in. Kalle är kullsyskon med Boris och bor just nu hos våra grannar, Kalle flyttade dit när de hastigt blev utan tupp i somras. tyvärr var han lite för ung för den flocken och de skaffade en äldre och Kalle blev lite utanför. Eftersom Boris inte skött sig och hoppat på mina ben en gång och dottern en gång så får han hamna i frysen istället. Så ikväll flyttat nya tuppen in.

Jag...

...balanserar näst intill varje dag.

En sjukdom som har sina nycker och en kropp som reagerar på alla möjliga underliga sätt. Jag lär mig hela tiden att tyda dess signaler och också att leva med den och dess oförutsägbara tillstånd. Ingen dag är den andra lik och när stressen ökar ser förutsättningarna väldigt varierande ut. 

Stressen för mig just nu är inte alltid detsamma som att ha mycket att göra, vara fullbokad eller känslan av att inte räcka till. Många gånger handlar stressen om just det oförutsägbara, att aldrig riktigt veta när svackorna kommer, att kroppen reagerar på väderomslag, att sömnen uteblir eller att jag sover väldigt mycket under några dygn av ren utmattning. Just att lära mig om kroppens signaler ge den de bästa möjliga förutsättningar och ändå acceptera att det inte alltid känns och blir som man har tänkt. 

Jag försöker lära mig att leva mitt liv på ett nytt sätt, ett bättre sätt för de nya förutsättningarna. Det är verkligen inte lätt att förändra invanda mönster, jag kommer ofta på mig själv men ibland blir jag även påmind av min man när jag själv inte ser det uppenbara. 

Med små steg, tillsammans och med helt nya prioriteringar för mig personligen och för oss som familj lär jag mig att leva på det nya sättet och just nu känns det inte lika skrämmande med det nya som det gjorde för bara några månader sendan. 

Vissa...

...gånger måste man bara få slå på stort och äta något man längtat efter superlänge!

Igår var en sån dag, för de senaste månaderna har jag knyckt små bitar från barnen som de lämnat efter sig så fort jag kommit åt...

Nu är det inte godis jag pratar om, inte chips, popcorn eller bakverk heller, för det skulle ALDRIG hända, utan det handlar om detta...

Maken var som tur var (enligt han) borta igår när vi kalasade på blodpudding!! Känns lite galet men jag har varit väldigt sugen på det ett tag nu och var bara tvungen att stilla suget. Så det blev ett litet avsteg från LCHF igår och gott var det också, tillsammans med två små stekta hemägg och bacon njöt jag av varje tugga av min blodpuddingsskiva!

Ungefär..

...en vecka höll sig den värsta värken borta.

Nu är den tillbaka och med den kommer alltid några sömnlösa nätter som ett brev på posten. Övervägde att ta en dag när jag struntar i alla måsten och bara vilar men gav upp den tanken rätt snabbt. Kör på ett mellanting istället, kunde få skjuts till och från träningen och tog den chansen och körde styrka för axlar/armar/bål. Hushållets maskiner får arbeta istället för mig idag och efter lunchen blir det en promenad i solen innan jag hämtar hem "små"kottarna.

Läxläsning och kvällsmys blir prio ikväll då maken kör på långdag i skolan + övning med brandstationen 4h ikväll.

Grym...

...värk idag.

Jag trotsar den och tränar ändå! Den positiva effekten av endorfinerna överväger det motiga i att träna med värk. För det mesta är det så iallafall. Någon fysisk aktivitet varje dag gör att intaget av smärtstillande tabletter minskar otroligt. Träning är min bästa medicin just nu! De dagar det inte fungerar får jag träna på acceptansen, bara vara och lyssna på kroppen i alla lägen.

Igår kväll var jag på terminsstarten av efterlängtad Yoga, helt underbart kändes det. Yoga passar mig perfekt, iallafall den jag får lära mig nu, stillsamt, harmoniskt och andningsträning.

I morse tog jag en tur till gymmet. 35 min pw/löpning i 1*1 min intervaller och 20 min rodd. Planerade väl och åt bara hälften av det jag brukar till frukost och resten blev lite efter-träningmat. 

Ett sött litet hemmaägg, en halvt bortglömd köttfärsbiff och lite vitlökssås, mycket mumsigt. 

Får se om värken utvecklas ytterligare till imorgon eller om den planerade styrketräningen går att genomföras som tänkt.

15*2...

...upplägg blev det idag.

I höstas gick jag en MMR rehabilitering som ett led i att komma tillbaka till arbete. Diagnosen blev efter många undersökningar och prover MFS, Myofaciellt smärtsyndrom. 

Tankarna kring orsakerna varför just jag fick denna sjukdom snurrar och är många. Stress, långvarig sömnproblematik, undermedicinerad hypothyreos, min PCOS mm tex, allt detta kan tillsammans och några var för sig vara en orsak. 

Under mina åtta veckor med MMR rehab fick vi bla mycket teori, träning och KBT i grupp som verktyg för att kunna hantera smärtan i vardagen på ett bättre sätt. Att kunna bota är inget alternativ, att göra det hanterbart att leva med den och acceptera att den finns där. Acceptans och balans är det stora JAG behöver jobba med.

Har efter rehab. återkommit i träning, mycket pepp från sjukgymnast och att under "uppsikt" få se hur kroppen reagerar på belastning och kunna analysera hur resultatet blev och vad som bör anpassas och göras annorlunda. En trygghet att gå vidare utifrån. 

Tidigt  i höstas kände jag mig så stark att jag kunnat njuta av lite löpning vilket var ett av mina mål då rehab. började. Nu har jag dessutom så förspännt att ett 24/7 gym har öppnat på orten! I vår lilla by och med nya kunskaper om min kropp har jag kommit igång riktigt bra och närheten gör det så mycket enklare. Dagens och närmaste framtidens upplägg blir 15*2 med styrketräning med låg- och medelbelastning. Bör få upp pulsen en del för att endorfinerna ska kicka in och medföra ett bättre mående i form av mer energi och mer hanterbar värk/smärta. Målet är gym 2ggr/vecka så långt det går.

Jag vet att det kommer att bli en berg och dalbana och ibland kommer det inte att kunna genomföras utan kroppen kommer att kräva sin vila då värken är som värst. Och så får det vara helt enkelt, den biten har jag börjat kunna acceptera.

2014

Ett omtumlande år på många plan. Många saker ställdes plötsligt på sin spets och blev inte riktigt som jag tänkt mig. Rädslor har avlöst varandra och ovisshet är inte en känsla som jag är bekväm med. Har nu landat (dock rätt hårt) med nya fakta att ta in, nya fakta att leva med som fortfarande många stunder känns helt främmande. Jag är tacksam att jag redan nu kommit en bit på väg, lite att lära känna mig själv på nytt och med bra verktyg och med tidigare erfarenheter, ett steg i taget så blir det här hanterbart. Med positiva tankar och med tanken att "allt har en mening" så kan det bara resultera i något bra!  Kavalkaden av känslor har jag tagit mig igenom med stort stöd av nya och gamla vänner, min familj och inte minst med stöd av min man som oavsett vad står stadigt vid min sida. 

2015 blir ett år då resan fortsätter på livets oförutsägbara väg och jag ser med kärlek och tacksamhet fram emot kommande år! Ta hand om varandra!