Sitter med morgonkaffet och tända ljus och försöker landa.
Jag befinner mig i ett slags gränsland där jag inte riktigt kan identifiera alla känslor som är i omlopp i min kropp. Stress som är min värsta fiende i min sjukdom är väldigt påtaglig just nu och jag MÅSTE backa för att inte bli dränerad på energi och få ökad värk.
För mig finns inget som heter positiv eller negativ stress, stress är stress helt enkelt och minsta lilla stress påverkar mig. Tröskeln för vad min kropp uppfattar som stress har dessutom förändrats avsevärt det senaste åren och där är inte kropp och knopp riktigt överens ännu, lite mer nu än förr men ändå långt ifrån varandra. Bakslagen kommer fast lite mer sällan allt eftersom jag kan lyssna till kroppen bättre och bättre.
Det viktigaste just nu är att backa några steg och fylla på med mer energi än jag gör av med för att hitta en bättre balans inför kommande förändringar.
Den stora förändringen för mig just nu är arbetsträning, nästa steg i min rehabilitering tillbaka till jobb. Att påbörja det just när kalendern hade en hel del måsten inbokat kom lite som en käftsmäll och jag var inte alls beredd på mina egna reaktioner. Lägger om fokus och gör en omprioritering och kommande veckor är rensade från måsten och nya inbokningar ska undvikas in i det längsta.
Energipåfyllande spontana göromål hoppas jag det ska finnas lite plats och ork till. Idag är min filosofi att göra så lite som möjligt på så lång tid som möjligt, allt som blir gjort är en stor bonus!
Hösten visar sig från sin bästa sida idag med krispig frost och strålande sol. Bättre för humöret än lera, grått och regn iallafall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar