..liten gård på landet, med allt som hör till. mitt liv fylls med mycket kärlek, renovering, arbete, trädgårdsintresse, familj, pyssel, virkning, matlagning, träning och fina vänner ..

14 augusti 2012

Den rakaste vägen är inte alltid den bästa fram till målet..

...att komma fram till att äta LCHF har inte varit helt enkelt för mig.

Vägen fram till idag har varit slingrig, guppig och obekväm.
För tre år sedan började den sakta rätas ut mer och mer för att under det senaste ett och halvt året börja kännas riktigt behaglig att färdas på. Något enstaka gupp och en tvär sväng jag inte räknat med kan dyka upp. Eftersom jag lär känna mig själv bättre och bättre hela tiden blir hindren lättare att ta sig över och förbi. Jag hamnar snabbt på rätt väg igen.

När vi första gången försökte bli gravid fick jag diagnosen PCOS hos kvinnokliniken. Redan som tonåring visste jag att min kropp inte fungerade som den skulle, så vi valde att tidigt kontakta kvinnokliniken för råd. Jag försökte läsa in mig på vad det innebar men hittade inte så mycket om det hela. Hjälpen vi erbjöds var utredning, samtal med kurator och kontakt med dietist, vikten måste ner för att jag skulle kunna öka mina chanser att bli gravid. Redan här ökade pressen på mig själv och jag kände mig stressad eftersom jag visste hur svårt jag ALLTID haft med vikten. Vi påbörjade utredning, hormonbehandling med tillhörande provtagningar. Hormonerna var ingen höjdare för kroppen och vikten började stadigt att öka istället för tvärtom, på 8 månader gick jag upp lite drygt 20 kg. Trots att jag följde dietistens kostråd och motionerade som aldrig förr hände ingenting förutom en stadig ökning på vågen. De kostråd jag fick var helt tvärtom LCHF. Jag skulle äta lättprodukter, undvika fetter och energität mat och öka mängden grösnaker, potatis och spannmål. Tänk om jag visste då vad jag vet nu...

Hösten 2006 föds vår dotter, 10 veckor för tidigt pga. havandeskapsförgiftning. Att jag mådde uselt har jag insett nu i efterhand, 7-8 månader efter förlossningen mådde jag rätt ok och såg tillbaka på vilken dimma jag gått omkring i. På prematuravdelningen träffar jag en tjej som också har PCOS, fick lära mig mycket nytt och hittade mer information. På dessa två år hann det hända mycket.

2007 är första gången jag böjar utesluta kolhydrater i större omfattning och vilken ahaupplevelse det blev! Jag sov bättre, kunde kontrollera mitt söt/matsug vilket jag ofta hade svårt med tidigare. Jag hade energi till att göra roliga saker istället för att knappt ha så det räckte till alla "måsten", mina leder slutade värka och antalet migränanfall minska. Det svajjade rejält under lång tid, kroppen och knoppen hade svårt att bli sammankopplade om vad som var bäst för mig. Guppen och groparna i vägen var till största delen frestelser och vanor som alltid funnits i mitt liv. Att bryta mönster blev en kamp, många gånger blev undanflykten att det praktiska kring maten kändes "jobbigt" och rakt ner i diket bar det. I själva verket var det ett icke avtagande sug som bara ökade vid minsta lilla intag av kolhydrater, bröd, potatis och chips var mina största fällor. I början var diket djupt och vägen tillbaka ur kolhydratsträsket lång och jobbig. Efter ett tag märkte jag att jag börjat få kontroll över mig själv, speciellt mina tankar. De enkla "genvägarna" jag tidigare tagit var krasst sett lögner inför mig själv. Jag började avbryta mig själv i mina tankar och handlingar, liksom påminna mig själv och bli medveten om vad jag höll på med. Snart insåg jag att det tidigare invanda mönstren hade bytts ut. Helt plötsligt hade jag tagit kommando och styrde helt själv. Färre saker fick mig ur balans och kroppen och knoppen verkade ha fattat galoppen. Visst händer det att tar jag en tur på sidan av vägen ibland nu med, men nu har jag mer styrfart och målet i sikte.

Under några år tänkte vi  tanken på ett syskon till dottern men vågade inte riktigt, rädslan för att äta hormoner, havandeskapsförgiftning, prematur födsel, 9 veckors sjukhusvistelse och hur jag mått både fysiskt och psykiskt före, under och efter min första graviditet satt som en mental spärr.
Under vintern 2010/2011 tog tankarna  fart och vi sökte åter igen hjälp, den här gången hos en privat läkare som vi hört mycket gott om. Och vilken skillnad! Undersökning, provtagningar och månaden efter satte vi igång hormonbehandling. Han berättade att en kolhydratsfattig kost var till fördel för mig och han var mycket positiv då jag berättade att jag åt LCHF. Läkaren hörde av sig och meddelade att provsvaren även visade på hypotyreos, underskott av ämnesomsättningshormon, och att han hade skrivit ut Levaxin till mig. Återigen började jag söka information och satte nästan i halsen när jag läste om alla symtom. Efter påbörjad medicinering kom ytterligare ahaupplevelser. Jag kunde må ännu bättre än jag redan gjorde, min energi ökade igen! Min kvällströtthet försvann och många fler diffusa krämpor med den tex. lynniga insomningssvårigheter, torr hud, perioder med nedstämdhet mfl. att även infertilitet var ett symtom var väldigt intressant att få reda på.

Helt ofattbart var det när vi efter första hormonkuren insåg att vi skulle bli tvåbarnsföräldrar!

Under min andra graviditet mådde jag relativt bra. Relativt med tanke på att blodtrycket steg redan i grav. v. 7 och risken för havandeskapsförgiftning var överhängande. När vi närmade oss dotterns födelsevecka blev stressen och pressen stor, blodtrycket steg och sjukskrivningen var ett faktum. Jag var rädd! Veckorna gick och när vi passerade grav. v. 30 började jag andas ut och jag mådde prima (förutom blodtrycket, jag åt 15! blodtryckstabletter om dagen, tre trandate och två apresolin *3 på slutet av grav och efteråt) Den lille höll sig inne ytterligare fem veckor. Åter igen fick jag havandeskapsförgiftning, skillnaden den här gången var att jag känner mig själv och kan min kropps signaler så vi blev inlagd i tid.

Läkaren meddelade att jag kunde räkna med blodtrycksmedicinering livet ut. Aldrig i livet tänkte jag då! Fylld av energi och kunskapen om min egen kropp har gett mig en snabb nedtrappning av medicin. Jag har kännt exakt när blodtrycket sjunkit och blivit för lågt med aktuell dos, bokat tid för provtagning och fått det bekräftat. Det är dags nu igen, och den här gången kommer jag antagligen sluta helt med blodtrycksmedicinen! På samma sätt har jag kännt att dosen Levaxin behöver förändras, jag känner när symtomen kommer krypandes och provtagningen bekräftar en ändring i värdena.

Med detta i bagaget finns inget alternativ för mig. Jag kan helt enkelt inte äta kolhydrater. De förbättringar som är mest påtagliga för mig är bla. bättre blodtryck, lättare att kontrollera mitt sug med hjälp av jämn blodsockernivå, mensen fungerar som den ska, humöret, sömnen (behöver tex. inte lika mycket sömn nu och inga insomningssvårigheter), inte nedstämd, ingen krånglade mage med magknipsattacker osv osv. listan kan göras lång. Jag har fortfarande många kilon att gå ner, lite drygt 25 (tror jag). Jag försöker att inte stirra mig blind på vågen utan fokusera på flera av vinsterna med lchfkost och mer motion. Jag mår BRA! och har mycket energi, målet är att må så bra jag kan och känna efter vad som är viktigt för stunden. På köpet har jag fått en ökad lust att röra på mig och det blir till en god cirkel istället för en ond. Har fått mycket bättre kondition och ork.
En hel del av det medicinska kring fördelarna med lchf finns att läsa på kostdoktorn.se, även på lifezone.se finns en hel del att läsa, tex. om barn och lchf. Det är sidor jag besöker ofta för att bli uppdaterad på vad som skrivs och kommer fram i lchf-debatten och forskning.

Med detta vill jag säga att på den krokiga och guppiga vägen har jag lärt känna mig själv och formats till den jag är idag och är otroligt tacksam för det jag/vi gått igenom! Lärt mig saker som jag annars inte hade lärt mig. Om det jag skriver kan inspirera minst en person så har jag lyckats!


3 kommentarer:

  1. Meen GU va BRA skrivet !!!
    Jag läängtar tills jag kan ta Lchfkosten igen. två veckor kvar på "utmaningen" sen bli det lite knagglig väg tills jag helt är på LCHFlinjen igen..
    Min utmaning är ju inte alls i linje me lchf, men det ger en kick i viktnedgången och ger mig pepp att fortsätta tänka kost !

    SvaraRadera
  2. Tack verkligen för att du delade med dig, det ger en en tankeställare.
    Känner igen den där känslan av att må bra när man tar bort kolhydrater men jag kämpar fortfarande med det då jag verkligen älskar smörgåsar. Utesluta det andra klarar jag.
    Du är en sann insperationskälla, och din historia kan hjälpa många, även om man inte kör LCHF fullt ut så får det en att tänka efter på vad man själv stoppar i sig och hur man kan påverka sitt mående.
    Jag blir glad för din skull.
    Lycka till

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för fina ord Åsa!

      Får min historia endast en enda att kunna förbättra sitt mående eller bara öka förståelse för vad som påverkas av kosten så har den fyllt en viktig uppgift om det så endast sår ett frö i någon.

      Radera